Mauritius, en mångkulturell ö
Mauritius, ett exklusivt paradis med lyxhotell, paradisstränder och ett fiskrikt hav som gjort för att snorkla och dyka i. Men ön har mer än så, hon har också prunkande vegetation, tropiska frukter, jättesköldpaddor och inte minst genuint välkomnande öbor.
Vid första anblicken påminner Mauritius om Karibien, den smaragdgröna vegetationen, palmerna, de färgglada husen i turkost, mintgrönt och rosa, sockerrörsfälten och det turkosskimrande havet som kantas av vita sandstränder. Likheten är slående med ett par stora undantag: Mauritierna är generellt sett mer välkomnande och öns matkultur mer varierad och smakfull i en lyckad kombination av det indiska, afrikanska, kinesiska och franska köket.
På vägen till öns huvudstad Port Louis stannade vi till vid ett stort terrakottafärgat fält som rensades fritt från blast och annat skräp efter en sockerrörsskörd. De kvinnliga fältarbetarna bar kraftiga förkläden, stora stövlar, gummihandskar och hattar som skydd mot solen. En surrealistisk och tidlös bild, det har odlats socker på ön ända sedan 1600-talet då holländarna koloniserade Mauritius som var obebodd ända fram till 1500- och 1600-talet. Sedan dess har Mauritius hört till Frankrike och Storbritannien innan det blev självständigt 1968.
Arnaud, vår chaufför och guide, berättade med stolthet att all mark vi såg tillhör hans arbetsgivare, hotellkedjan Constance. De äger så mycket som en fjärdedel av marken på östkusten, ett landområde där det numer inte bara är sockerrörsodlingar utan även designade lyxhotell som pengar från sockerrörsodlingarna möjliggjort.
– De är bra arbetsgivare, nästan alla som jobbar för familjen har gjort det i flera generationer. Jag är den tredje i min släkt, säger han där vi står och ser ut över fältet där det trots den tidiga timmen redan är lunchrast, säger han.
Det kan vara känsligt att fotografera okända människor, men vårt stopp togs emot med fnitter, skratt och nyfikna blickar. Somliga poserade vant och glatt framför kameran, vänligheten kändes befriande genuin och de delade frikostigt med sig av lunchen som packades upp ur färgglada plastkorgar. En kvinna bjöd oss att smaka banankaka, en annan sträckte fram en hand med litchi-frukter och en tredje delade med sig av ananas vars smak inte liknade någon ananas jag tidigare smakat.
Öns ananas anses vara i toppklass, den är mindre, sötare och saftigare än de som odlas i Sydafrika.
Arnaud översatte vår engelska till kreol och vice versa. Kreoler, som ursprungligen härstammar från afrikanska slavar, är de som främst jobbar med lågstatusyrken på ön.
– De började jobba redan klockan halv fem i morse för att slippa den värsta hettan. Klockan elva slutar de här på fältet. Alla kläder de bär är för att skydda kroppen mot de små vassa taggarna som sitter på bladen. När de har rensat fältet fritt från skörde-rester ska jorden gödslas innan sockerplantorna, som är fleråriga, sätts ner för hand. Proceduren upprepas vart femte år i ett evigt kretslopp.
Sockerrör odlas över hela ön, resultatet ses inte bara i form av raffinerat socker – det finns också flytande former som i juicer och i kvalitets-rom där ett av de bästa märkena är Chamarell v.s.o.p. Dessutom används de torkade sockerrören som dekorativt byggnadsmaterial, inte sällan som innertak, på lyxhotellen.
Att ön inte bara är rik på sockerrör ser vi några timmar senare på Central Market i Port Louis, en marknad som slår de flesta jag tidigare upplevt runt om i världen.
Mångfalden av frukter, grönsaker, kryddor, textilier och andra stapelvaror är inte bara variationsrik, den är dessutom vackert förevisad.
– Ser du, här har du fler turister – därför är det dyrare här än på andra marknader runt ön, säger Arnaud samtidigt som en högljudd diskussion utbryter ett par stånd längre bort mellan en turist och en försäljare av tröjor.
Det handlar om dollar och valörer, turisten hävdar att han lämnat fram en större sedel än den han får växel på. Försäljare ger sig inte varför turisten ses lomma iväg svärandes med hot om att hämta polisen. Själva tar vi oss vidare till Port Louis högsta punkt, Fort Adelaide. Fästningen uppfördes av engelsmännen 1830 för att skydda brittiska trupper från angrepp av franska nybyggare.
Trots att ön var en brittisk koloni i 175 år har britterna lämnat få avtryck, något som anses bero på att det i princip bara flyttade in några få tjänstemän. Britterna lät folket behålla sitt språk, sin religion och sin kultur, de gjorde också Port Louis till frihamn, såg till att det byggdes vägar och fick öns jordbrukare att odla sockerrör istället for bomull och kaffe som var mer utsatta av orkaner. Britterna tillät också plantageägarna att återuppta slaveriet som fransmännen hade förbjudit 1796. När slaveriet slutligen upphävdes 1835 blev det startskottet för den stora indiska invandringen, totalt kom närmare en halv miljon till Mauritius och idag utgör deras ättlingar 68 % av landets befolkning. Det koloniala arvet innebär i princip att alla är trespråkiga. Franska och engelska talas i skolan men hemma är det kreol som gäller.
Det koloniala arvet innebär i princip att alla är trespråkiga. Franska och engelska talas i skolan men hemma är det kreol som gäller.
Det råder ingen tvekan om att det är något speciellt med ön som både Mark Twain och nobelpristagaren Jean Marie Le Clezio liknat vid paradiset. Mark Twain skrev i Following the Equator från 1897 att Gud först skapade Mauritius, sedan gjorde han en kopia – det blev paradiset. För Le Clézio är Mauritius en mytomspunnen plats dit hans släkt utvandrade efter franska revolutionen. Släktens minnen i form av snäckor, kartor och teckningar blev för Le Clézios fantasieggande gamla föremål som i flera av hans romaner framstår som en symbol för det förlorade paradiset.