Umbrien – det nya Toscana
Tryffeljakt, vinprovning och medeltida samhällen. Att bo på en Italiensk lantgård i Umbrien ger upplevelser som varar långt efter det att man har kommit hem. Dessutom är den här typen av boende i princip alltid snällt mot reskassan.
Trots sitt vackra kuperade landskap, sina mattraditioner, charmiga medeltida städer och ett prisläge som är väsentlige lägre än grannen Toscana tar Umbrien emot överraskande få turister. Att bila runt och bo på lantgård i Umbrien är alltså snällt mot reskassan samtidigt som man får härliga smakupplevelser och minnen.
Vårt första stopp var utanför den vackra sockertoppsstaden Todi, drygt en timmes bilresa från flygplatsen i Rom. Trots GPS är det ett äventyr att bila runt, men med hjälp av lokalbefolkningen lyckades vi hitta till vingården San Rocco där vi hade bokat rum i förväg.
Att ha första natten bokad känns tryggt, därefter kan man vara mer flexibel och njuta av friheten som en bilsemester innebär.
Vin- och lantgården San Rocco, med anor från 1600-talet, har funnits i samma familj i över 70 år, det är först på senare år som man har börjat ta emot gäster. Utsikten över det böljande landskapet är fantastisk, det var även den hemlagade maten vi fick till middag: Tagliatelle med färsk tryffel och små tunna ravioli med smak av zucchini, tomat, basilika och parmesan. En fantastiskt vällagad måltid som sköljdes ner med gårdens eget vin.
Förmiddagen därpå besökte vi olika vingårdar runt Todi och Corborasjön innan vi for vidare för att äta lunch på slottet Titignano. I Umbrien finns de historiska bevisen överallt, till exempel hörde slottet Titignano till en och samma familj i tusen år! Men 1830 konfiskerades det av myndigheterna som ansåg Titignano hade för mycket makt och sedan dess ägs godset av den adliga Florensfamiljen Corsini. Till storleken är egendomen mer som en liten by än ett slott, intill ett torg finns en kyrka, längor av stenhus och ett vackert patinerat palats med en magnifik matsal.
Mätta och belåtna for vi vidare mot Orvieto, staden som tronar högst upp på ett så kallat tuffberg, en porös bergart. Vi kom fram i skymningen och vartefter mörkret lade sig blev atmosfären i de tidlösa gränderna alltmer suggestiv.
”Ni måste se Orvieto och den gotiska domkyrkan från 1400-talet, den är lika stor som Florens och Sienas. Intill kyrkan på torget finns en bra vinbar och Hosteria Posterula har områdets bästa florentinska biffstek” tipsade Bernardo Barberani när vi besökte hans vingård intill Corborasjön. På vinbaren beställde vi in ett smakfull och elegant Orvietovin, att vi inte behärskade språket spelade ingen roll, med leenden och kroppsspråk kan man också göra sig förstådd.
När vi inte jagade runt efter upplevelser lät vi dagarna försvinna läsandes böcker med avbrott för promenad, kaffe eller fridfulla tillfällen då ögonen fastnade i fjärran. Vi åt långa frukostar, lapade sol och njöt av goda middagar och regionens vin.
Invånarna i Umbrien är några av de mest gästvänliga vi träffat, men så får man ofta en personlig relation till värdparet när man bor på en lantgård. På gården Malvarina utanför Assisi blev vi inbjudna till familjens middagsbord.
”Kom och ät middag med oss, vi äter klockan åtta – några vänner kommer också”, sa ägaren Claudio Fabrizi när vi checkade in. Han är en man med självklar pondus och middagen var lika underhållande som informativ. Vi fick bland annat lära oss skillnaden mellan äkta och oäkta agroturismo. Enligt lagen måste gården ha en viss produktion av matvaror för att få kallas agroturismo. Claudios gård Malvarina är en av Umbriens första agriturismo-gårdar och det vi åt kom från gårdens egen produktion.
Regionens kök är rustikt och säsongsanpassat, risotto, olivolja och tryffel är vanliga inslag liksom baljväxter och vilt. Det mesta är lokalt producerat, ofta från egna marker och odlingar.
Tjusningen i att färdas utan en resplan är att man inte vet var kommande stopp blir. Bakom varje kurva öppnar sig nya vinodlingar och medeltida byar. Men i slutet av veckan fick vår GPS fnatt. Italienarnas sätt att skylta har ett system vi inte lyckades knäcka, att man sällan hittar rätt på första körningen är också en del av resan.
På gården Malvarina serveras man omsorgsfullt lagad mat baserad på närodlat och säsongsanpassat.
Vi for vidare på vår jakt efter det oväntade och oförutsägbara. I tryffelbältet utanför staden Citta di Castello i norra Umbrien fann vi gården Ca’Solare där vi stannade till. ”Italien är fortfarande ett slags feodalsamhälle där man gör som man alltid har gjort”, förklarade Matteo och hans hustru Elisa. Ca’Solare ligger i bergen på gränsen mellan nordöstra Umbrien och Toscana.
I skymningen satt vi tillsammans på deras terrass där vi delade tankar och erfarenheter. Glasen fylldes med gårdens eget vin och vi doppade hembakat bröd i den egna olivoljan. Paret underhöll oss med historier om Berlusconi och om de gängse inhemska bilden av Italien som världens medelpunkt. Båda har rest mycket och Matteo är med i ett EU-projekt om hur man ska påverka framtidens jordbruk. Matteo är andra generationens tryffeljägare och han och hustrun Elisa driver ett slags agroturism med tryffelskola.
En morgon gick vi på tryffeljakt tillsammans med Matteo och hans tryffelhund Sole. Tryffel är ett skogens guld och när det är dags att skörda den vita tryffeln är det blodigt allvar. En gång fann Matteo Sole förgiftad, förmodligen av en konkurrerande tryffeljägare.
”Fukt och värme är bra för tryffel, får vi regn nu kan jag kanske räkna med en bra skörd av vit tryffel i vinter”, berättade Massimo medan vi såg hur Sole sprang runt och grävde fram pralinstora bitar svart tryffel.
När vi kom tillbaka hade Elisa dukat fram vatten, små campariflaskor, fruktspett, oliver, ostar och ett fat för tryffeln vi plockat. Ovädersmolnen kom allt närmre under tiden Matteo rensade tryffeln.
Allt var vackert och storslaget, kanske var det en självuppfyllande profetia – vi hade ju bestämt oss för att det skulle vara perfekt och då blev det så!
