Kroatiens okända pärlor

Det har gått drygt en vecka sedan vi lämnade Mlini i södra Kroatien: det är där landet går in som en kil mellan havet och de bosniska bergen till gränsen mot Montenegro. Närheten till de bosniska bergen gjorde att byar på Zupa Dubrovacka, Dubrovniks Riviera, fick evakueras under kriget. Tiden läker inte alla sår, men med åren har de förbleknat och idag ses såväl kroater, bosnier som serber på stränderna. Hus och hotell har renoverats och eftersom turistboomen fått bostadspriserna i Dubrovnik att skjuta i höjden har alltfler valt att flytta till byar som Mlini och Srebreno.

I drygt 50 år har min familj haft Mlini som ett andra hem, resor som har byggt upp en fyra generationer stark vänskap med Mlini-familjen Marojica. Allt började med att mina föräldrar i slutet av 40-talet reste genom ett Europa som höll på att byggas upp efter andra världskriget. Målet var Adriatiska havet, en resa som följdes av sommarlovsresor med bil när vi barn var tillräckligt stora för att följa med. På den tiden besöktes Mlini av campingturister som fällde upp tält eller parkerade husvagnar i det som numer är Hotell Mlini och Astareas pool- och trädgårdsområde.

Då hette landet Jugoslavien, turister var mer ett undantag än en regel och kronan stod högt i kurs gentemot dinaren. Sedan dess har ett mycket förändrats, inte bara i att landet numer heter Kroatien utan också i antalet turister och en valuta som står högre i kurs än den svenska kronan. Utvecklingen innebär också alltfler små personliga boutiquehotell, designade vinbarer och en rik matkultur som i år resulterat i att landet har fått sin första Michelinkrog: Restaurang Monte i pittoreska Rovinj.

Kroatien, detta långsmala land som gränsar mot fem länder, har en 178 mil lång kuststräcka längs med Adriatiska havet. Det som gör den södra kusten så oemotståndligt intagande är den dramatiska naturen med höga berg intill blomstrande sten- och sandfärgade fiskebyar med små hamnar och klapperstenstränder. Det är tack vare de små runda klapperstenarna som havsvattnet emellanåt är så overkligt klart att det ser ut som att båtarna svävar.

Och det är tack vare de höga bergens alla små vattendrag och floder som gör att Rivieran blomstrar så vackert. En bilfärd  längs med den kroatiska kustvägen är en resa som omfattar det mesta – och det bästa – av vad landet kan erbjuda.

Vackra vykortsliknande vyer, härliga bad, spektakulär natur, intressanta städer, charmiga byar och inte minst massor av god mat och oväntade möten.

”De soliga stränderna kantas av grönskande pinjeträd med skuggande trädkronor.”

Vårt första stopp var den lilla fiskebyn Mali Ston i början av halvön Pelješac. En resa som från Mlini tog oss drygt en timme. Viken som bildas mellan fastlandet och den långsmala halvön är perfekt för mussel- och ostronodlingar, och det är ostronen som än en gång lockade oss dit. Mixen av havsvattnets sälta och kalla sötvattensströmmar från fastlandet är betingelser som ger de här ostronen, av sorten Ostrea edulis, sin speciella smak av hav – friskt, salt, beskt och blommigt med en lång eftersmak. Trots sitt goda rykte bland ostron och skaldjursälskare har byn en bedagad atmosfär med slitna gränder och igenbommade hus. Det är en överdrift att säga att byn är vacker, men så här off-season har hon en oemotståndligt rogivande effekt med sitt stilla vardagsliv. Hade vi inte redan bokat hotell på fastlandet hade vi fallit för lusten och stannat kvar ett par nätter, istället körde vi mätta efter en fantastisk ostron-lunch tillbaka mot fastlandet och vidare norrut mot byn Gradac.

Till Gradac flyttade han 1993, där låg släktens sommarhus som pappan några år tidigare hade förvandlat till ett hotell med namn Marco Polo. Nu har det gått 17 år sedan Stipe tog över rodret och sammanflätat svensk effektivitet med medelhavskroatisk atmosfär.

– Det är klart att jag har ett annorlunda sätt att jobba, jag har vuxit upp och tagit till mig den svenska organisationen och dessutom har jag pluggat i USA vilket gett mig ett amerikanskt tänkande, berättade han.

Eftersom Stipe gjorde oss sällskap under middagen fick vi inte bara veta byns framtida planer, vi fick också en rejäl dos vinkunskap – då menar jag inte bara i vätskeform. Den kroatiska vinhistorian är intressant och det finns mycket att lära.
– Halvön Pelješac är bara ett av alla våra vinområden, men kanske den bästa för röda viner om man tycker om kraftiga och sträva. Åker ni till Primosten tycker jag ni ska prova det näst bästa kroatiska röda vinet vilket är Babić, speciellt det från min vän Leo Gracin.

Vi kom aldrig till Primosten, istället hamnade vi i Šibenik. Hennes gamla stadskärna har samma slags kalkstensnötta och historiska charm som Dubrovnik och Split, men utan dess trängsel och överprissatta krogar och barer. Staden, som sägs vara den äldsta ursprungliga kroatiska staden, är framför allt känd för sin skärgård som omfattar 240 små öar och rev. Att Šibenik är populär bland båtfarare märkte vi inte bara i hamnen, det bekräftades också på ett av stadens torg där vi slog oss ner för att vila benen.

Solen flödade dock på torgserveringen intill vårt hotell där det slog i slang med ett par med två golden retriever. Två flaskor vin och ett par timmar senare tog vi avsked av varandra med löftet om ses nästa gång vi kommer till Šibenik eller Zagreb.

Det är där de bor när de inte far mellan öarna med sin stora yacht som har fast kajplats Šibeniks hamn, löftet innebar också en båttur till ön Zlarin känd för sina koraller. Charmen med att resa är ju alla dessa oväntade möten …

Vi kom som sagt aldrig till Primosten, inte heller till Zadar – staden som enligt Alfred Hitchcock har världens vackraste solnedgång. Istället valde vi att bada i nationalparken Krks spektakulära trappstegsvattenfall innan vi sen eftermiddag körde vidare i riktning mot ön Rab på Europaväg 65. En väg som slingrar sig som en orm några meter över havet med kurvor som emellanåt böjer sig 180 grader. Den här delen av landets kuststräcka saknar högre berg varför den påverkas av den nordvästliga Bura-vinden som blåser ut mot havet från land. Vinden för med sig salt från havet vilket gör att få växter klarar sig, det är därför den nordöstra sidan av Kvarner-öarna Pag och Rab är så färgfattiga och saknar grönska. Den nordvästra delen är desto grönare, i varje fall på lilla ön Rab som sägs vara den mest skogbeklädda ön i Kroatien. Ön var redan i slutet av 1800-talet en bad- och kurort känd för sitt milda klimat, något som lockade medlemmar av den Habsburgska monarkin liksom kung Edward och hans Wallis Simpson.

Kaffekoppen är tom och det finns bara smulor kvar av croissanten när bilfärjan närmar sig Cres, landets näst största ö. Trots att det bara har gått några timmar sedan vi for från Rab längtar jag redan tillbaka. Tre dagar på ön var inte tillräckligt för att upptäcka alla hennes fördelar. Visserligen hann vi beta av de vackra svala kvarteren innanför medeltidsmuren, gamla staden är inte större än att man snabbt lär sig hitta i de bilfria gränderna. Vi hade också tid att njuta av carpaccio på tonfisk såväl som bläckfisk, men också av risotto, pilgrimsmusslor och nyfångad grillad fisk.

Adriatiska havet som omger Kroatien har mer än 400 olika arter fisk, det anses vara ett av Medelhavets mest fiskrika eftersom en kuperad botten gör det svårt att trålfiska. Sant eller osant, en sak är säker och det är att landets kulinariska nivå blir bättre och bättre.
Rab är en välmående ö, det är prydligt, rent och välorganiserat. Bortom den klippiga landtungan med sina gamla kvarter och karaktäristiska klocktorn breder staden ut sig med bostadskvarter, butiker, marknader och fina badstränder, såväl sandstränder som nudiststränder.

När vi kommer närmare färjeläget överraskas vi av den långa kön med bilar som kantar vägen som slingrar sig ner mot hamnen. Hittills har det gått smidigt att ö-hoppa med täta färjeavgångar som varken krävt förbokningar eller långa bilköer. Vi är mer än glada att vi åker i motsatt riktning när vi kör förbi den kilometerlånga bilkön med helgfirande kroater på väg tillbaka mot fastlandet.
Ett par timmar senare på vägen genom ett kulligt lummigt landskap kommer vi fram till Mali Lošinj, som med sina 8 000 invånaren är den största huvudorten i landets skärgård. På samma sätt som Rab är hon känd för sitt mikroklimat som framför allt lär vara bra för allergiker och astmatiker som checkar in på något av Spa- och kurhotellen.

Cypresser, klätterrosor, oleandrar, palmer och alla dessa gröna pinjeträd med sina bruna stammar intill ett turkosblått kristallklart hav! Mali Lošinj är bedårande, men inte lika mycket som hennes vykortsvackra lillasyster Veli Lošinj – en by man inte kan undgå att älska. Båda orterna känns mer italienska än kroatiska med sina ockrafärgade hus med venetianska fönsterluckor, men så var ön en gång i tiden en del av den venetianska republiken.

Italienskt är det också på trattorian Bora Bar där vi äter en magnifik lunch. Krogen drivs av italienaren Marco Sasso, en känd kock som gästspelar på finkrogar i landets huvudstad Zagreb.

Marco Sassso har också varit en av domarna i kroatiska upplagan av Master chef. Därför är det inte så överraskande att mannen som avslutar sin lunch vid bordet intill oss visar sig vara en annan av landets mästerkockar, Mario Čepek. Under tiden vi njuter av perfekt hemlagad tagliatelle med färskhyvlad tryffel från Istrien, krämig bläckfiskrisotto och en gudomligt god tiramisu får vi veta att Mario varit med i Kroatiska kocklandslaget, men också att han lagat mat åt Angelina Jolie och Roger Moore. Innan kändiskocken åker vidare på sin motorcykel tipsar han oss om restaurang Batelina utanför staden Pula, en fisk- och skaldjursrestaurang vi planerar in att besöka innan vi flyger hem. Men dessförinnan ska vi under ett par dagar njuta av ännu fler goda måltider, båtutflykter, sevärdheter och inte minst härliga bad i ett vatten som är så klart att det känns som att man svävar.