Borneos orangutanger – djungelboken på riktigt
Borneo – att se regnskogens vilda orangutanger är inte bara en otroligt känsloladdad upplevelse, det är också en resa som på olika sätt får lokalbefolkningen att uppskatta, värdera och skydda sin flora och fauna.
Ett bra sätt att ta sig an Borneos regnskogar är att starta resan i Sandakan, kuststaden som är ett slags center för äventyrslystna resenärer från hela världen. Strax söder om staden ligger Sepilok Orangutang Rehabilitation Center som omgärdas av en 43 kvadratkilometer skyddad regnskog. Där kan man inte bara adoptera en orangutang, man får också lära sig mer om vår närmaste släkting och beröras av ungarnas lek i djungelskolan. Centret tar hand om föräldralösa ungar, men också hemlösa och skadade orangutanger som har flytt undan bränder och skogsskövling.
Sedan starten 1964 har man räddat och rehabiliterat 760 orangutanger.Det är ett kostsamt projekt då det krävs helikopter för att återföra orangutangerna i djungeln långt från människor och byar. Vår närmaste släktings dragningskraft på turister ger intäkter, det i sin tur gör att alltfler inser att naturturism är viktigt för regionens ekonomiska stabilitet varför man i Malaysia numer begränsar oljepalmsplantager. I centret tränas föräldralösa ungar gradvis i ett slags djungelskola där de lär sig ett liv i trädkronorna, deras överlevnad hänger på att de lär sig skogen perfekt. I det vilda lär de sig allt av mamman.
Vilda orangutangungar observerar allt mamman gör, de lär sig när och var frukten är mogen, hur frukten ska ätas, hur man petar fram insekter ur hålor, vilka ormar som är farliga och inte minst hur man bäst intar och bygger bon i trädtopparna. Varje kväll bygger de nya nattbon av grenar, kvistar och löv och när man färdas på Kinabatangan river ses dessa som övergivna mörka fläckar i de höga trädkronorna. Precis som övriga apor söker orangutangerna sig upp i de höga trädkronorna intill floden när skymningen kommer, på så sätt behöver de bara ha uppsikt åt en sida. När solen går upp drar de vidare från träd till träd.
Även om vi såg sex semivilda orangutanger på Sepiloks orangutangcenter var synen av de tre vilda orangutangerna och den unge vi såg på flodsafarin det som gjorde mest intryck. Synen av vilda rödbruna orangutanger som smidigt svingar sig i trädkronornas grenar är helt enkelt fantastiskt.
Det är fullkomligt omöjligt att inte bli berörd av deras mänskliga drag där de hänger med sina långa armar i grenverket. Ibland hänger de upp och ner i en arm, ibland sitter de lojt tillbakalutade i träd som har rikligt med frukt. Då kan de stanna i timmar innan de drar vidare till ett nytt.
